Gävle

Nu har vi varit ner till sjukhuset på återkoll. Röntgen gick hyfsat, John blev väldigt rädd när dom flyttade på röntgenkameran. men han var så himla duktig och låg stilla hela tiden fast han grät och var rädd. Det är en pina som mamma och stå bredvid sitt barn och se honom ligga där tårarna rinner och rädslan syns i ögonen...

Vi kom upp till Ortopetmottagningen och fick komma in till läkaren nästan direkt och han tyckte att det var jättebra att John börjat gå när han var 13 månader, jag tror inte att läkaren räknat med det...
Det såg rätt bra ut, men ena kärnan på höftkulan var lite missformad, det ville läkaren hålla koll på så då blir det återbesök igen om ungefär ett år. och sen eventuell uppföljning i ca fyra år till...
Jag kan säga såhär, det var ett glädjebesked att det ser bra ut men en käftsmäll att det är lite missformning.... Men det är nog som robert säger jag tar in det negativa och han tar in det positiva...

Tanke att skaffa fler barn visst har det slagit mig att OM och då menar jag OM det hade sett bra ut att allt var perfekt så skulle jag kunna tänka mig någon gång i framtiden att skaffa fler barn, MEN nu är det låst, äggledarna ska jag knyta en hååård knut på för att inte bli med barn igen. Jag är självisk och säger bara att Just nu tänker jag inte skaffa fler barn och jag kan nästan säga att jag aldrig kan skaffa ett till barn... Jag vill inte och jag vågar inte... självisk OCH feg....

Men det blev ändå lite positivt besked idag.... :)



Kommentera
0 kommentarer



Kallelse till ortopeden

Nu har vi fått kallelse till Ortopeden, ska dit 7 mars. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att allt ser bra ut. och gör det inte det ska dom ha en jävlgit bra förklaring till varför det inte ser bra ut...

Idag ska vi ner och veckohandla mat, sen blir det väl att plocka ihop loppislådan och åka ner och ställa i ordning.
Får se när Linda hör av sig att dom kommer upp.
Ha det bra och god förmiddag!



Kommentera
0 kommentarer



hjärtat

12 december 2010 föddes min son, John. Det var en lång väntan och jag gick över tiden och var in några gånger på förlossningen innan han äntligen kom ut.

Jag hade en lång förlossningsfas. men när dom väl tog hål på hinnorna så gick allt fortare.

Det slutade med ett kejsarsnitt efter mycket arbete och många tårar och skrik. klockan 07:04 föddes vår dunderklump på 4570 gram 54 cm lång.
Att det blev kejsarsnitt har känts som ett misslyckande för mig. Jag klarade helt enkelt inte av att föda naturligt. Det tog väldigt hårt.
När han sen var ute så kom amningen inte igång (ännu ett nederlag för mig) han tappadet otroligt mycket i vikt.
Sen kom den stora chocken vid läkarkollen. Min son hade höftledsluxation. MIN SON?! och vad var egentligen en höftledsluxation? hade aldrig hört orden förrän där på bb. Det enda läkaren sa till oss var att han kommer att ligga i en "von rosen-skena". Första tanken var: vad är det och kommer jag att kunna hålla i min son?
För er som inte vet är en höftledsluxation enkelt förklarat att höfterna inte är stabila. höftskålen är inte en skål utan helt plan.
Dag 2 eller 3 (kommer inte riktigt ihåg) fick han sin "skena" eller som jag och min man kallade den: "störtbågen". skenan sitter över axlarna som bågar, lika så vid midjan och sen håller den ut höfterna. Min son såg ut som en liten groda. Vi frågade läkaren vad detta berodde på och svaret vi fick var att det fanns tre alternativ, endra hade han legat trångt i magen eller så hade han fått hormoner från mig som gjort att det inte stabiliserats, det sista var att det var ärftligt. Tror ni jag la på mig att det var mitt fel? klarade inte förlossningen, fick inte igång amningen och nu har jag gjort så min son inte har stabila höfter. ska jag verkligen vara en mamma?
Läkarna sa att "läkningstiden" skulle vara 6-12 veckor med skenan sen kunde dom nästan gardera att det var bra. Vi var in på sjukhuset en gång i veckan. då badades det, mättes och vägdes och skenan byttes ut. efter 1½-2 månader var vi på en koll på ett större sjukhus där det visade sig att det inte alls blivit bättre, det skulle inte funka med skenan. Han skulle få ett gips istället.

Gipset: Han fick sin första narkos eftersom det var viktigt att han skulle vara helt stilla tills gipset börjat härda. Han fick en "gipsbyxa". Den började vid midjan och gick ner till knät på höger ben (det som inte var "friskt") och till fotleden på det andra. sen ska vi inte tala om den sk. "bajsluckan. Allt blev annorlunda. vi måsta försöka få tag i inkontinensbindor för vanliga blöjor fungerade ej. gissa om jag hade panik? varje gång jag såg att han var påväg att bajsa, direkt till skötbordet inte trycka under så det hamnade bajs under gipset. för att inte tala om dethär med kläder! tror ni det var lätt att hitta kläder till en liten unge där benen låg rätt ut med benen böjda ner i vinkel? tror ni det var några byxor som passade? Men jag kom med några lösningar eftersom, ex benvärmare på benen och en body på överkroppen. sen var det pyamaser i stora storlekar med knäppning i grenen. det går inte att beskriva hur det var. efter 15 veckor, två narkoser och omgipsningar till så fick han äntligen slippa ur. Vilken lycka! han skulle äntligen få bada hemma. Tänk er själva att gå utan att bada/duscha i 15 veckor. bara bli tvättad med tvättlappar.
när gipset kom av började benen att sparka på en gång.

Nu på nätterna har han en nattställning som jag och min man sätter på och tar av själva och den ska han få ha fram till slutet på november. Den nattställningen är en bagatell i jämförelse med allt det tidigare.

Mycket information. men detta är en snabb sammanfattning av mina första 9 månader som mamma. eller mest en sammanfattning om min sons första tid.

Ha det så bra så länge Kram/Stina




Kommentera
0 kommentarer