Jag satt och plockade i gamla papper häromdagen, där hittade jag min förlossningsjournal... Jag har inte velat titta i den förr och när dom ville gå igenom den på BB lyssnade jag inte. Jag tyckte allt var för jobbigt just då. Jag kände mig som en misslyckad mamma.

Men när jag hittade denna nu så bestämde jag mig för att läsa igenom den. Det är jag glad för. Nu har alla "luckor" fyllts i. jag förstår på ett annat sätt. Men besvikelsen över att jag inte klarade av att föda "naturligt" finns kvar. Det byggs upp en rädsla, kommer det bli samma om jag skulle skaffa fler barn? kommer jag våga skaffa en till? Kommer amningen vara lika svår denna gång? och det värsta av allt: Kommer den få höftledsluxation? Jag vet inte om jag orkar med det en gång till.

Tjatet om att vi ska skaffa en till tar kål på mig... Men hur förklarar man att man är rädd? rädd för att misslyckas? För den rädslan är ändå störst. Inte för att jag anser att jag misslyckats med John, han är det finaste jag någonsin har haft... men rädslan är stor att jag inte kan föda "naturligt", att amningen inte kommer fungera...

Jag har kärlek att ge till 100 barn. men har jag psyke att gå igenom alla j**la besked man fått... Alla fel som sjukhusen gjort, sättet man blir bemött av vissa i sjukhusets personal. Det är tur att det finns änglar som får allt att väga upp. Men jag måste säga att allt som hänt inte gjort att mitt förtroende för sjukvården blivit bättre. Läkaren vi har just nu är nog den bästa jag varit med om. han har stöttat oss väldigt mycket och ställt upp även när han varit ledig.

Ha det bra